Vilken natt

Sa till Carl igår kväll - Jag kommer nog snart få min mens och vi har inte ens en alvedon hemma. Såklart att jag fick min mens 1 timme senare och jag svepte det vi hade hemma 20ml cociliana. Inte för att det hjälpte. För stackars Carl fick åka och rota igenom hans föräldrars medicinlåda. Där fanns det bramyl. Så efter många skrik, gungande, varma duschstrålar och en underbart stöttande Carl somnade jag äntligen. 
 
Inget kan beskriva hur ont det verkligen gör. Det är precis som att ha värkar fast annorlunda tryck. Det känns som min arma livmoder är en disktrasa som någon drar ur. Och det slutar aldrig. Det känns som allting inuti mig ska spricka.. 

Idag mår jag iallafall bättre, är öm, trött och en aningens "hög". Elias är lämnad på dagis och Gabben sover. Så jag passar på att bara vara. Egentligen skulle jag som vanligt på torsdagar storstäda hemmet. Men det tänker jag inte göra, inte än iallafall. 
Var duktig och ringde vårdcentralen iallafall. Nu ska jag banne mig få rätt hjälp och jag tänker inte nöja mig med svaret - ta en alvedon och en ipren. Blir så trött på kvinnor framförallt inte kan förstå eller ens lyssna på mig. Dem tror att det är normalt. Men så ont som jag har är inte normalt. Man ska inte behöva ligga och skrika i tre timmar och önska att man kunde riva ut sin egen livmoder. Hade faktiskt en sköterska som sa åt mig - Du överdriver din smärta. Snacka om att jag ville strypa henne. För hon kan inte känna min smärta. 
 
Jaha.. Trevlig läsning, men det är skönt att kunna skriva av sig och livet är inte alltid på topp. 
 
 

Kommentera här: